Förändringar. För ändringar. Är du för ändringar? Jag skulle gärna vara för ändringar, men det är jag inte. Min hjärna gillar att vara lite som en gnagare i ett hamsterhjul, bara springa och springa utan att tänka på dalar och uppförsbackar. 

Tyvärr så går det inte att springa i ett hamsterhjul hela dagarna om man heter Stina Nilsson. För saker har ofta en tendens att komma i vägen, eller sätta käppar i hjulet om man nu vill vara lite vitsig. Även om det bara är en liten kvist som råkar komma fel så gör det skillnad och man vacklar till, oftast bara i några steg, men i vissa fall ragglar man omkring flera varv innan man är i takt igen. 

Som när man är fyra år och sitter på en soffa i Skravelsjö och kollar oförstående på begravningsentreprenörerna som just har hämtat morfar. Då gnisslar hjulet i flera varv ända tills någon smörjer in det med olja. Men hjulet kan börja gnissla igen och då låter det fruktansvärt.

Ibland lossnar muttrar från hjulet. Muttrar som inte går att skruva fast igen, men som är fina att kolla på ändå. Som då man tappar mjölktänder när man är liten och det enda man vill är att ha vuxentänder. De lossnar långsamt och till slut drar man själv lös dem, för nu ska de bort, nu säljer man dem till tandfen och känner sig lite äldre och mognare där man ligger i sängen och pillar med tungan i gluggen. Ja, vissa gånger måste hamstern dra ut muttern själv för att inte snava på den.

Ibland går hjulet otroligt sakta och man rör sig extremt långsamt. Ungefär lika långsamt som en kal fläck i håret växer igen. Men så ger sig alopecian till slut och hamstern byter ut lunket mot spring. 

Helt plötsligt dansar man hem från en pizzeria med en kyss brännandes på läpparna och takten är uppspeedad länge efter det. Då känns det som att hjulet snurrar för fort. Som att det närsomhelst kan hoppa ur och rulla omkring i hela världen, men det gör det aldrig. Det är bara på gränsen hela tiden. Jag tror att det är då man är som lyckligast, när livet går snabbt och man inte hinner göra läxor eller koncentrera sig på lektionerna, för det är bara en enda person man tänker på. En hjulsnurrare.

Kvistar, gnissel, lösa muttrar och hjulsnurrare, alla är de minnen och alla förändrar de en. Det är inte kul att vara med om kvistar och käppar och det är inte kul att någon dör eller att man har alopecia. Men det är kul att kyssas och tappa tänder och växa upp. Visst, ibland så skulle det kännas bra mycket skönare att vara en hamster, men till och med hamstrar har det tufft ibland.

Man kommer aldrig kunna smita från förändringar som är jävliga, för det är sådant som formar en människa (eller hamster). Och hur skulle man kunna uppskatta en hjulsnurrare om det inte hördes lite gnissel då och då?

Så i slutändan kanske jag är för ändringar ändå. 

Vadå dubbelmoral?

Man får väl ändra sig?